Fotografi

Vad är det som gör att vissa konstverk, till exempel fotografier, gör ett så starkt intryck på mig, medan andra passerar förbi som trevliga eller försumbara upplevelser? Det funderar jag på mycket. En människa i motivet verkar ha en avgörande skillnad. Men det finns också bilder utan människor som ger starkare känslor av mänsklig närvaro än andra,  med människor i motivet (ofta då arrangerade eller icke-spontana bilder). Det är inte människans utsida som ger kraft i bilden, utan människans insida – kalla det för själ, eller mänsklig erfarenhet. Att se sin egen insida speglas i konsten eller att tycka sig riktigt känna och leva sig in i en annan människas erfarenhet. De fotografer som jag har länkar till här på sidan är just sådana som med olika grepp lyckas förmedla det till mig.

Det krävs också en originalitet. Den första anslående landskapsbilden man betraktar kan ge en stark inre upplevelse, men efter tusen fotografier med liknande kvalitet blir det bara en angenäm upplevelse som snabbt driver bort. Detsamma gäller till exempel gatufotografi, inriktad på att just fånga människor i spontana situationer i urbana, mänskligt sociala miljöer. Ständiga upprepningar ökar kraven på att fånga en helt annorlunda aspekt av det mänskliga för att förmedla en annan känsla, än just upprepning.

Petersen och Strömholm är exempel på mycket närgångna skildrare av människor och liv som jag upplever som äkta. De lyckas skapa en känsla av människans (mitt, motivets) inre genom såväl motivets avbildning som inramningen i den yttre miljön. Och de gör det med stor originalitet.

Jag återkommer till ämnet. Fotografiet är från ett tunnelbanetåg på väg in mot Kista januari 2010.

(50 mm, f/1.8, 1/40 s, ISO 800)