Kvistar och löv

I torsdags var jag som sagt på Fotografiska i Stockholm, för första gången. Muséet öppnade för ungefär tre månader sedan och när jag är där ställer muséet ut fotografier av Lennart Nilsson, Vee Speers, Anders Petersen, Annie Leibovitz och Joel-Peter Witkin. Den sistnämnda lyckas jag dock missa på något sätt, var hängde de bilderna?

Lennart Nilsson, Ett barn blir till, har jag inga större förväntningar på. Inte för hans fotografi, men att det ska finnas särskilt mycket att uppleva av bilder som man sett så många gånger. Fotografiska har lyckats bra. Nilssons fotografier i mycket stort format, befriade från sitt vanliga undervisande sammanhang gör dem till något av de starkaste man kan se i färg. Det existentiella motiven med en ljussättning som associerar till bilder av universum och mycket starka, förenklade kompositioner ställer fram fotografierna i ett för mig nytt ljus.

Vee Speers, The Birthday Party, visas med en serie arrangerade bilder på allvarliga barn med kläder och attribut hämtade från vuxenvärlden. De flesta med bara ett barn som visas från benen och upp mot en obestämd ljus bakgrund som ger rymd runt barnet. Med vad jag uppfattar som någon slags mode-reklam-estetik. Ett mycket konsekvent genomfört projekt som väcker många frågor och tankar, och ger få svar. Men för mig når det kanske inte riktigt den där djupa beröringen.

Annie Leibovitz, A Photographer’s Life 1990-2005, innehåller bilder som är bekanta utan att jag tidigare besökt någon utställning eller läst någon bok med hennes bilder. Det gäller framförallt en del porträtt av kända amerikaner. Porträtten är verkligen bra. I allmänhet omges motiven av mycket rymd och det är ett djup i bilderna, även de som är tagna i studio. På många av bilderna noterar jag att någon liten detalj sticker in i kanten eller hörnet i förgrunden, som mycket bidrar till just djupkänslan. Rymden runt personerna som utgör motiv får dem att frigöras från de roller som man normalt ser dem i, vare sig de är filmstjärnor eller politiker. Märkligt mycket uttryck i varje porträtt.

De bilder som jag gillar bäst är ändå en mängd fotografier från Leibovitz privata sfär; livskamraten Susan Sontag, hennes barn och hennes föräldrar. Dessa är i litet format, ofta små serier av samma motiv, inramade med vit passpartou utanpå en vit bred ram som också det ger djup och leder in betraktaren i bilden. Min favorit är en av bilderna från serien Sarah (Cameron Leibovitz), Clifton Point, August 2004. I utställningen finns också en del dokumentära bilder från bland annat Sarajevo och Rwanda, varav en som gör så ont att betrakta att jag inte ens orkar tänka på den.

Anders Petersen, From Back Home, slutligen, har jag sett förut, utställda på Fotomässan i Älvsjö. Här är de dock monterade annorlunde, med flera väggar tapetserade horisontellt och vertikalt. Bilderna är fortfarande lika starka för mig men presentationen ger mig nya associationer. När jag står en bit bort och tar in alla bilder samtidigt kommer jag att tänka att de visar oss människor som de djur vi egentligen är. Bortom sociala koder och förställningar drivs vi av instinkter och känslor; sorg och kärlek, vrede och lust. Bilder av djur i sin natur. Djupt mänskliga bilder. Petersens och JH Engströms bok med samma titel är slutsåld och lärde mig att man inte ska dra ut på att köpa viktiga fotoböcker. Men i museishoppen fanns i alla fall några vykort från utställningen att ta med sig hem.

Att besöka Fotografiska i Stockholm är vad man på engelska kallar en no-brainer. Enkelt att ta sig dit till fots från slussen. Mycket fotografi och inspiration för lite pengar.

Bilden ovan har inget med Fotografiska att göra. Det är bara ett fotografi; taget bakom Pårydsparken 31 juli vid elvatiden.

(55 mm, f/13, 1/80 s)

5 thoughts on “Kvistar och löv

  1. Ja man behöver inte göra en bild konstigare än så här för att betraktaren ska börja fundera. Fint!
    Verkar som du haft en trevlig stund i den stora huvudstaden. :)

  2. Jag var också på Fotografiska för en tid sen. Men efteråt brydde jag mig inte om att beskriva utställningarna så som du gör. Faran med att inte sätta ord på upplevelser är att de snabbt försvinner in i dimman. Vad såg jag? Vad tyckte jag, och varför? Var jag överhuvudtaget där? osv.
    Tack vare din beskrivning kändes det som jag gjorde ytterligare ett besök på Fotografiska. Gillar din analytiska stil. Annars har bloggar en tendens att vara scenplatser för lösryckt tyckande. Dina iakttagelser erbjuder mer än så, vilket gör att jag gärna vill återkomma.

Comment

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s