2012:39

Leif Claessons utställning som hade vernissage igår på Stockholms stadsmuseum vid Slussen är en stark upplevelse. Som en stöt in i magen; gräver sig in i rädslan, längst där inne; bär med sig sorg och ställer många frågor om mig, om konstnären, om människan och det samhälle vi skapar omkring oss. Så som jag tycker att den allra bästa och viktigaste bildkonsten gör. Claesson fick Stockholms stads fotografiska pris förra året och jag har skrivit lite om det och en av hans tidigare utställningar här. Det var också vernissage på Galleri Kontrast i närheten med bildjournalistiska fotografier av pristagarna i Årets bild. Dramatiska berättelser från Norge och andra delar av världen, men också nära och lugna bilder från vardagen i Sverige. Och om inte det vore nog så finns det just nu en del högklassig fotografi på Fotografiska. Anton Corbijns stora, välexponerade svartvita porträtt är väldigt bra. Han placerar sina motiv i miljöer och perspektiv som starkt framhäver den fotografiska bildens inneboende surrealism. Många av hans porträtt tycker jag har tydlig släktskap med Bill Brandt, som arbetade just på detta sätt i mycket av sin (porträtt)fotografi. Men man behöver inte gå längre än till andra våningen på Fotografiska med ungraren André Kertész bilder från Paris för att där hitta liknande grepp i en grupp porträttbilder. Den som har minsta intresse av fotografisk bildkonst, bör se den utställningen. Brandt var i Paris samtidigt som Kertész och till exempel dennes landsman Brassaï, men Paris var för litet och Brandt for vidare till London och gjorde där vad Brassaï gjorde i Paris; fotograferade stadens mörka sidor. Brassaïs bilder visas just nu på det fina fotografiska museet i Nice, Le Théâtre de la Photographie et de l’Image, och även på Matisse-museet, då dessa bägge konstnärer hängde med varandra i Nice. Brassaï hängde också med Christer Strömholm i Paris och Strömholm och en grupp andra fotografer fick representera det internationellt sett mest betydande inom svensk fotografi på samma fotografimuseum i Nice för tio år sedan; Anders Petersen, JH Engström, Denise Grünstein, Lars Tunbjörk med flera. Kontentan av allt detta uppräknande är att jag tycker att det är nödvändigt att se Kertész bilder för att få en viktig pusselbit i sammanhanget i den fotografiska bildkonsthistorien. Jag tycker mycket om dem. Så gör det om ni bor i eller besöker Stockholm, och se Leif Claessons utställning för att det är bland det starkaste som finns i nutida svensk fotografisk bildkonst, tycker jag.

Comment

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s