International Photo Festival II

Natten som gick figurerade fotografen Anders Petersen i en av mina drömmar. I söndags figurerade han i min verklighet när jag deltog i en heldagsworkshop på fotofestivalen i Mullsjö. Workshopen var… omtumlande. Ja, det var väl mer som en intim föreläsning kring Petersens bilder, arbetssätt och fotografiska hemvist; sprängfylld med anekdoter och berättelser; avslutad med en granskning av deltagarnas fotografi. Det var viktigt för mig att få komma lite närmare en människa vars bilder gör ett så intensivt avtryck på mig varje gång jag ser dem. Att få möta den intensiva blicken. Ovanpå en känslosam upplevelse fick vi deltagare med oss metoder, förhållningssätt och en rik källa av fotografiska referenser att ösa ur. Och en del trösterika ord på vägen.

Efter workshopen gick jag en rask promenad kring Mullsjön för att få blod till tankarna. Jag stannade till vid några av planken längs sjön och fick se än fler starka bilder av Katja Tanhua och Bengt Jacobsson (se förra inlägget). Där fanns också sevärda bilder av Evelina Hedlund och Helena N Krig, två av de många engagerade volontärer som fick mig att känna mig verkligt välkommen till fotofestivalen.

Fotografiet ovan har inget med Mullsjö att göra. Det är en personlig bild av en gammal ladugårdsgavel på en plats där jag lekt mycket som barn. På bägge gavlarna finns, som ofta, en trekantig öppning som låter ladugårdssvalorna fritt flyga in och ut under sommaren. Men denna utväg/öppning är spärrad av några tunna brädbitar sedan många år tillbaka. Jag tror att det var min far som spikade upp dem, eftersom en och annan fågel valde att istället flyga mot en fönsterruta lite längre ned på gaveln; mot döden. Det är för övrigt en  märklig slags skuldkänslor och sorg som döda fåglar kan ge upphov till.

Utan denna berättelse om av omsorg spärrade utvägar blir bilden lätt reducerad till en abstrakt geometrisk figur med perspektiv, skärpeövergångar, gråskala och struktur. I bästa fall kan man se något slags tecken i den. Bilden kan lika gärna vändas upp och ned. Och det är en annan, om än viktig, berättelse.

Jag har träffat flera andra fotografer på festivalen, på workshopen och på utställningarna, och fått höra deras berättelser om sina bilder; och det har varit en stor behållning. En människa är mycket intressantare än ett fotografi.

International Photo Festival

Mullsjö International Photo Festival. Jag har forcerat mig igenom 21 utställningar, om jag hållit räkningen – något mer än hälften. På 6 timmar inklusive lunch och fika, och då är utställningarna utspridda över hela Mullsjö-bygden. Det är kanske inte ett idealiskt sätt att ta till sig bildkonst, men å andra sidan är det inte ofta möjligheten finns att få se ett så brett spann av fotografer på så kort tid; allt ifrån Anders Petersen och Magnum-fotografen Bruno Barbey, till medlemmarna i Huskvarna fotoklubb. Jag ska kort beskriva utställningarna jag sett idag, i kronologisk ordning, om inte annat så för att jag ska kunna bearbeta intrycken bättre.

  • Fotolinjen Mullsjö Folkhögskola. En mängd begåvade elever visade upp sina portfolios. Det var lite trångt på galleriet och jag kunde inte titta igenom alla, men ska jag nämna någon så blir det Oskar Airijoki.
  • Morten Krogvold. Norsk, internationellt verksam porträttfotograf med stora svartvita fotografier av Nelson Mandela och Ulf Lundell, bland annat. Hög klass och dessutom några märkliga fotografier som gav fantasin näring; 3 gummor i ett förfallet herresäte; En vit häst i en bred dörröppning.
  • Jørn Bømer Olsen. Mycket fin bildserie av en gammal man (motivet var en gammal man). En annan serie med abstrakta, grafiska mönster från naturen. Stor fotografi i litet format.
  • Anna Clarén. En fotograf med en stil som jag tycker är samtidstypisk; stora porträttbilder i lugna, anonyma miljöer med svaga ansiktsuttryck och ett skirt ljus. Bilder som i mycket handlar om familjerelationer och ställer många frågor till betraktaren.
  • Peter Jonsson. En naturfotograf vars bilder jag uppskattar mycket, med en utpräglad personlig stil som han lyckas variera i det oändliga. Mycket mörker; minimalism i kaos.
  • Anders Petersen. Jag blev först besviken av att se att det var bilderna från “From Back Home”. Jag har sett dem redan två eller tre gånger och har boken. Nu hängda i en stor lada, med svalor flygande i taket. Fast det fungerade igen. Jag blev fast bland bilderna; ömsom nära till skratt, ömsom till tårar.
  • Markus Jenemark. Svartvita, kvadratisk porträtt och miljöer. Lugna och med fina toner.
  • Örjan Henriksson. En av de fotografer som jag fick glädjen att prata med. Svartvita analoga kopior, några mycket stora. Porträtt och miljöer. Bland annat en speciell bild av en trampolin som leder ut i dimman, som jag tyckte mycket om. Det är med stor säkerhet samma trampolin som på bilden ovan, strax efter att jag dykt från den i eftermiddags. På Mullsjöfestivalen får den fotografisk bildkonsten många märkliga dimensioner.
  • Ingalill Snitt. Spännande, förgängliga och romantiska interiörer och exteriörer från Sicilien på färgkopior.
  • Huskvarna fotoklubb. Många bilder med stor variation. Från Viktor Berglunds makrobild på en fluga i magiskt ljus, Michael Mraz spännande abstraktion med betongpålar i ett rörelsedimmigt hav, till Sture Sternegårds dramatiska gatufotografi.
  • Leif Arvidsson. En smed i arbete med härdens eld tecknad i sitt ansikte och ett svart dunkel omkring sig. Bland andra bilder.
  • Börje Rosell. Naturmakron i färg och svartvit och en serie mycket fina bilder av portar. Ingen port är den andra lik och alla leder in till…
  • Bruno Barbey. Färgstark gatufotografi från sydostasien. Surrealistiska bilder där människor och den urbana, kommersiella miljön spelar mot varandra. Bilder i bilder. Mycket bra.
  • Håkan Dalåker. I ett badrum visas svartvita intima utsnitt av människokroppar; raffinerade till former och skiftligar i ljust och grått. I ett annat rum vackra akvarellartade bilder av natur, landaskap och stadsmiljöer.
  • Mullsjö fotoklubb. Jag har träffat många trevliga och hjälpsamma volontärer från fotoklubben idag som man förstår gör en enorm frivillig insats för festivalens organisation. Fotointresset är som man förstårs mycket stort i Mullsjö och i fotoklubbens lokaler hängde en stor utställning med många bidragande fotografer. En spännande blandning av individer, tekniker och stilar. Bengt Jacobsson, bland annat med en stark färgbild av gambiska barn, och Katja Tanhuas svartvita kvartyk (heter det så? 4 bilder) med toner och barn var några av de fotografers bilder jag fastnade särskilt för.
  • Peter Sincic. Svartvita,kvadratiska,dokumentära fotografier av barn i Afghanistan. Kärleksfulla och nära skildringar av lek, allvar och en egen värld, mitt i nedgångna stadsmiljöer och patrullerand FN-soldater.
  • Malin Hellesø. En serie svartvita miljöer och porträtt där det dokumentära glider över till suggestiva drömbilder genom dubbelexponeringar, rörelse och annat ljusmåleri.
  • Henrik Saxgren. Ett starkt projekt med nära porträttfotografier av invandrarfamiljer och miljöbilder från flyktingmottagningar i de nordiska länderna.
  • Mats Andersson. Tar ett rejält kliv från naturfotografin till en stark serie bilder från den mörka sidan. Bilder som väcker tankar, ställer frågor och lämnar mycket att upptäcka.
  • Samuel Jacobsson. Svartvita kvadratiska porträtt av människor som ofta riktar starka blickar mot betraktaren. Nära och mänskligt.
  • Tomas Järnetun, slutligen. En naturfotograf med stor skicklighet och stor humor i sina bilder. Fick avrunda dagen.

Det blev också en kvällspromenad längs planken kring Mullsjön där många utnyttjat möjligheten att visa upp sin fotografi på en egen yta. Mycket blandat och roligt att se. För den som är intresserad av fotografi och har möjlighet är det ett hett tips att besöka festivalen som pågår till och med den 10 juni.

Varg

Vargen ovan är fotograferad av Terje Hellesø som jag har lärt mig ett och annat om fotografi av. Jag sprider gärna hans budskap vidare. För att vi ska få en livskraftig vargstam i Sverige måste vi stoppa licensjakten som infördes i år,  låta fler vargar vandra in och stammen växa till sig betydligt. Jag hoppas att regering och riksdag tar sitt förnuft till fånga, tar sin utgångspunkt i vetenskaplig grund och förändrar vargpolitiken inför det kommande året. Varg och andra rovdjur är viktiga pusselbitar i den biologiska mångfald som tjänar både människan och naturen på många olika sätt.

Älgar

Vi skulle nog kunna få se ett vildsvin springa över vägen, men det kommer att gå snabbt; sa Terje när han krypkörde Volvon tillbaka från havrefältet. Så jag satt med kameran i redo-läge och spanade stint ut. Så kom den fram där borta i mörkret. Inte något vildsvin förstås, utan en älg. Min första älg på bild. Genom vindrutan. Ja, den är mörk i mörkret, så släck ljuset om ni ska försöka hitta den.

Lite senare blev det mina andra älg på bild. Det kan ju vara kul att jämföra min bild ovan med en av Terjes. Ett annat utsnitt, bland annat. Bägge bilderna från heldagskursen med Terje 26 juli, som blev lyckad för min del. Och vildsvinsbilden ordnade jag ju på egen hand några dagar senare.

Mullsjötrakten vid tiotiden på kvällen. Stödben på kameran.

(135 mm, f/2.8, 1/25-1/50 s, ISO 800)

Stillbilder

Josef Sudek (1896-1976) och Jan Reich (1942-2009) är två tjeckiska fotografer som arbetade långsamt. Med otympliga storformatskameror på stativ, och Sudek med bara en arm då han förlorade den andra i kriget. Jag har läst Josef Sudek, Still Lifes, Torst, Prag 2008 – en bok som ingår i en serie av böcker som tematiskt presenterar Sudeks arbeten – och Jan Reich, Torst, Prag 2009 – en översikt över Reichs arbeten 1958-2008.

Josef  Sudeks stilleben innehåller ofta vattenfyllda glas placerade på en yta av trä med tydlig struktur, fotograferat med ljuset infallande från ett fönster. Ibland utgörs bakgrunden av fönstret. I bilderna förekommer också frukter, ägg, blommor och andra föremål från naturen eller hushållet. Alla är svartvita eller tonat monokroma, förmodligen beroende på papperskopians egenskaper. Innehållet i fotografierna säger mig inte särskilt mycket; jag kan inte tolka symboliken, om det ens finns någon. Några bilder förmedlar en stämning av stillhet och tid, patina och förvittring, medan andra förmedlar en stämning av köksbord och kvarlämningar av morgonens frukost.

Det är arbetet med ljuset, skuggor, strukturer, texturer, brytningar och speglingar som är den stora upplevelsen. Särskilt ett fotografi fastnar jag för. A stone and stoneware, 1955. En hylla eller ett golv belagt av sten. I bakgrunden en lätt vinklad skärm i papp eller ljus textil. Mitt i bildens nederkant ligger en vit sten, med en oregelbunden, rund form. Lite längre bak, just framför skärmen står ett mörkt, drejat krus. Ljuset faller dels med en strimma lågt från höger sida, stor nog för att täcka in stenen och måla den med alla nyanser från högdager till svart och rita dess skugga. Stenens lätta ytstruktur framträder i fältet mellan ljus och skugga. Det faller också ljus bakifrån mot skärmen, och där projiceras den lätta skuggan av två hängande skjortor. Kruset framför skärmen blänker från de olika ljusriktningarna; blänket avslöjar ytans glasyr och drejningsmönstret. Stenen och kruset stillhet och täthet kontrasterar de lätta skjortorna. Alla detaljer och ytor är skrivna i ljuset såsom bara kan göras i ett fotografi.

—-

Jan Reich är i någon mening Josef Sudeks efterföljare. Han har vid något tillfäller fått överta Sudeks kameror. Under hans liv motarbetas han av den socialistiska diktaturen på grund av sin familjs borgerliga ursprung och välstånd. Det gör att han får vänta länge på möjligheter till utbildning och istället hamnar på diverse arbeten i olika delar av Tjeckoslovakien. Hans tidigaste bildserie är från ett arbete med en cirkus. Men det är inte bilder från föreställningar, utan en rad arrangerade, stillsamma porträtt av cirkusens artister och medarbetare. Under en kort tids exil i Paris tar han gatufotografier, i mitt tycke de minst intressanta i boken. I en annan serie bilder från den böhmiska landsbygden, där han är bosatt under långa perioder, finns däremot några fantastiska fotografier av människor och interiörer i krogmiljö. De befintliga ljuset och halvskuggan, rökslingorna och de arbetande människornas ansikten och gester liknar inget jag sett tidigare.

Liksom Sudek har Reich en serie bilder från Prags stadskärna. De är befriade från människor. Detsamma gäller en sent gjord serie landskapsporträtt från Böhmen där han återvänt till utvalda platsar för att gör omsorgsfulla exponeringar av natur och byggnadsverk, i en romantisk stil med stark känsla för ljuset. Inga människor eller djur finns med på bilderna och de ger mig en känsla av en värld som dött och sakta förfaller. Reich har också en serie stilleben från 2000-talet, inte alla olika de som Sudek gjort långt tidigare.

Sudeks och Reichs bilder utgör en stark kontrast till modern fotografi. De knyter an till piktoralismen och målad konst långt före modernismen. Just därför tycker jag att de är uppfriskande och inspirerande i en tid där fotografin ofta ska präglas av rörelse, snabbhet och gränsöverskridande kompositioner och färger.

_______

Fotografier från Kinnekulle mot Vänern, samt en ladugård i Ljuder Socken, i juli.

(50 mm, f/5.6, 1/80 s; ? mm, f/?, 1/? s)