Ansikten

I onsdags läste jag Tina Messings Händelser vid ratten (2008) på omväxlande tunnelbanetåg och buss (var annars) till och från jobbet. Andra passagerare må ha varit en smula letargiska, men jag satt med ett stort leende och småskrattade för mig själv. Det finns några  böcker som fått mig att ensamt skratta i offentliga miljöer, såsom Jerome K Jeromes Three Men in a Boat (Tre män i en båt). Messings bok hör nu också dit, med en rad halsbrytande betraktelser från livet som bussförare. Det finns också en lite allvarligare, filosofisk ton i en del av texterna också; men aldrig för allvarlig. Stilen påminner om Slas, tycker jag, fast rappare.

På köpet fick jag fotoboken En bussförares ögonblick (Trafiknostalgiska förlaget & Spårvägsmuséet 2010). Eller det var tvärtom. En bok med fotografier tagna med uniformen på från Stockholms gatuliv. Bra, levande och igenkännande dokumentär fotografi av det samtida Stockholm. Jag tänker just så när jag tittar på dem; inte alls på att bilderna skulle ha någon särskild koppling till bussförandet. Men i urvalet av motiv, perspektiv (lite uppifrån) och tidpunkter ser man ändå att det inte är någon vanlig flanerande gatufotograf som arbetat. Det blir också intressanta effekter med backspegelns (bussförarens bästa vän) reflektion i halva bilden, eller melerade bussfönster som ett filter. En inspirerande blandning av abstrakt och konkret, människor och miljöer i färg, som fungerar väl trots det enkla trycket. Rekommenderas.

Bilden ovan är tagen från tunnelbanans perrong högt över marken 24 augusti vid niotiden.

(48 mm, f/7.1, 1/80 s)

Röd slända II

Med sin fotografiska debutbok Årstiderna (2009) utforskar Mats Andersson konstnärliga uttryck med naturen som fotomotiv. Titeln är delvis missvisande, för den som väntar sig dokumentära bilder av en plats under ett år – inte helt ovanligt koncept inom natur- och landskapsfotografi. Årstiderna får sägas syfta på den del av världen som föds, lever och dör i starkt beroende av ljusets och klimatets skiftningar under ett år; just naturen.

Boken är indelad i avsnitt, där bilderna grupperats tematiskt, om än ganska löst. Den håller hög kvalitet i material och tryck och har en väl utförd formgivning och typografi  som låter bilderna tala ostört. Bokens papper är klimatkompenserat. Rent allmänt upplever jag sidorna och bilderna behagliga att se på, både innehållsmässigt och i utförandet. Varje avsnitt inleds med en kortfattad text skriven av David Söderlind. Mats Andersson har själv skrivit förordet i boken där han kort berättar om sig själv och bakgrunden till att han gjort boken.

Jag ska i det följande beskriva lite av bokens innehåll, såsom jag upplever det. Den första avdelningen “Det lilla i det stora” innehåller många exempel på hur ett huvudmotiv kan isoleras och lyftas fram med hjälp av bland annat komposition, ljus och skärpedjup. Naturen, som är fylld av abstrakta, oregelbundna eller fraktala former och linjer, är inte enkel att organisera. Mats Andersson gör det utomordentligt med både abstrakta och konkreta motiv. För mig är den fotografiska tekniken inspirerande. Den lilla ljuspunkten på sidan 22 till exempel, är spektakulär i sin intighet. I det här avsnittet är Mats Andersson något inne i den traditionella naturbildens område, men i resten av boken lämnar han den allt längre bakom sig.

“Drömmarnas skogar” innehåller miljöbilder, ofta utan ett tydligt huvudmotiv, som skildras med en piktoralistisk stil på gränsen till det abstrakta. Snabba penseldrag med djupa färger som öppnar stora rum för fantasin att utforska. Maneret drivs vidare i de  följande avsnitten; “Naturens figurer” där abstraktionerna tar sig former, ofta i de starka symboler som utgörs av ett ansikte – tre cirklar för ögon och mun; “Naturen som konst” där abstraktionerna renodlas till starka färger, ljus och enkla former, med litet för hjärnan att hänga upp sig på i form av igenkännande linjer eller mönster; och det avslutande “Trollskogarna”, där Mats Andersson besjälar naturen och underblåser de myter och sagor som utspelar sig i skogens och fantasins skummiga dälder.

Jag tror att Årstiderna är en bok som är värdefull för de flesta som är intresserade av natur och naturfotografi, men framförallt är det en bok som kräver och belönar den som har fantasi, öppna sinnen och nyfikenhet, och som tar sig tiden att vandra i bokens fotografier. Om det är något jag saknar i boken så är det starkare personlig närvaro från fotografen. Den söker sin uppmärksamhet i bilderna, men är svår för mig att läsa ut. Texterna är alltför allmänt hållna för att ge vägledning och är ju inte skrivna av fotografen själv (förutom förordet). Jag skulle bättre vilja förstå fotografens inre drivkrafter, för då tror jag att bilderna skulle få än starkare röster.

Jag följer Mats Anderssons blogg regelbundet där han framstår som driven att experimentera och tänja på (natur)fotografins uttryck. Mats är en inspirerande och utåtriktad bloggare som också gärna delar ut uppmuntran och uppskattning till mig och andra fotografer. Jag är mycket nöjd med att jag har hans första bok. Om några år kommer det att vara värdefullt att kunna se hur Mats Anderssons fotografiska konstnärsskap har utvecklats, med bakgrund till de spännande riktningar som hans debutbok drar upp.

Fotografiet ovan, på den röda sländan, har inget med blogginlägget i övrigt att göra. Det är taget 1 augusti 14:06, i en helt annan del av Småland, än den där Mats Andersson har sin boplats.

(200 mm, f/18, 1/500 s)

Stilleben III

Jag tycker att man ska köpa så mycket fotoböcker som man har råd med. Det hjälper en att bli en bättre fotograf. Men när pengarna eller upplagorna är slut är det enkelt att få tag på alla möjliga böcker på annat sätt. På bilden, bakom glasäpplet, ligger uppslagen en stor biografi om och med André Kertész bilder och liv. I högen bakom ett par av Micke Bergs böcker (Naxos svarta nätter; Småmänniskor, med texter av Tina Messing),  Tina Enghoffs Possible relatives och en liten bok med bilder av Henri Cartier-Bresson. Och så en bok om Mondrian, men han var ju ingen fotograf. Alla har jag lånat på det lilla förortsbiblioteket i Kista. I Stockholms stad kostar det 10 kronor per bok att beställa från vilket som helst av Stockholms eller landets övriga bibliotek. Då finns det inga ursäkter att inte lära sig och låta sig inspireras.

Boken om ungraren André Kertész är som guld. Kompositioner och exponeringar som är Fotografi med stort F, för mig. Stillsama, humanistiska skildringar av miljöer från Budapest, Paris och New York från mellankrigstiden och långt framåt. Dokumentär fotografi, besläktad med Cartier-Bresson men kanske med lite mindre av “decisive moment”. Känns som att här finns rottrådar till en del av t ex Strömholms och Micke Bergs dokumentära bilder. En centraleuropé som är en av fotografihistoriens verkligt stora.

Fotografiet ovan är konverterat till svartvitt i efterbehandlingen och taget med stativ.

(300 mm, f/22, 1/1.3 s)

Stillbilder

Josef Sudek (1896-1976) och Jan Reich (1942-2009) är två tjeckiska fotografer som arbetade långsamt. Med otympliga storformatskameror på stativ, och Sudek med bara en arm då han förlorade den andra i kriget. Jag har läst Josef Sudek, Still Lifes, Torst, Prag 2008 – en bok som ingår i en serie av böcker som tematiskt presenterar Sudeks arbeten – och Jan Reich, Torst, Prag 2009 – en översikt över Reichs arbeten 1958-2008.

Josef  Sudeks stilleben innehåller ofta vattenfyllda glas placerade på en yta av trä med tydlig struktur, fotograferat med ljuset infallande från ett fönster. Ibland utgörs bakgrunden av fönstret. I bilderna förekommer också frukter, ägg, blommor och andra föremål från naturen eller hushållet. Alla är svartvita eller tonat monokroma, förmodligen beroende på papperskopians egenskaper. Innehållet i fotografierna säger mig inte särskilt mycket; jag kan inte tolka symboliken, om det ens finns någon. Några bilder förmedlar en stämning av stillhet och tid, patina och förvittring, medan andra förmedlar en stämning av köksbord och kvarlämningar av morgonens frukost.

Det är arbetet med ljuset, skuggor, strukturer, texturer, brytningar och speglingar som är den stora upplevelsen. Särskilt ett fotografi fastnar jag för. A stone and stoneware, 1955. En hylla eller ett golv belagt av sten. I bakgrunden en lätt vinklad skärm i papp eller ljus textil. Mitt i bildens nederkant ligger en vit sten, med en oregelbunden, rund form. Lite längre bak, just framför skärmen står ett mörkt, drejat krus. Ljuset faller dels med en strimma lågt från höger sida, stor nog för att täcka in stenen och måla den med alla nyanser från högdager till svart och rita dess skugga. Stenens lätta ytstruktur framträder i fältet mellan ljus och skugga. Det faller också ljus bakifrån mot skärmen, och där projiceras den lätta skuggan av två hängande skjortor. Kruset framför skärmen blänker från de olika ljusriktningarna; blänket avslöjar ytans glasyr och drejningsmönstret. Stenen och kruset stillhet och täthet kontrasterar de lätta skjortorna. Alla detaljer och ytor är skrivna i ljuset såsom bara kan göras i ett fotografi.

—-

Jan Reich är i någon mening Josef Sudeks efterföljare. Han har vid något tillfäller fått överta Sudeks kameror. Under hans liv motarbetas han av den socialistiska diktaturen på grund av sin familjs borgerliga ursprung och välstånd. Det gör att han får vänta länge på möjligheter till utbildning och istället hamnar på diverse arbeten i olika delar av Tjeckoslovakien. Hans tidigaste bildserie är från ett arbete med en cirkus. Men det är inte bilder från föreställningar, utan en rad arrangerade, stillsamma porträtt av cirkusens artister och medarbetare. Under en kort tids exil i Paris tar han gatufotografier, i mitt tycke de minst intressanta i boken. I en annan serie bilder från den böhmiska landsbygden, där han är bosatt under långa perioder, finns däremot några fantastiska fotografier av människor och interiörer i krogmiljö. De befintliga ljuset och halvskuggan, rökslingorna och de arbetande människornas ansikten och gester liknar inget jag sett tidigare.

Liksom Sudek har Reich en serie bilder från Prags stadskärna. De är befriade från människor. Detsamma gäller en sent gjord serie landskapsporträtt från Böhmen där han återvänt till utvalda platsar för att gör omsorgsfulla exponeringar av natur och byggnadsverk, i en romantisk stil med stark känsla för ljuset. Inga människor eller djur finns med på bilderna och de ger mig en känsla av en värld som dött och sakta förfaller. Reich har också en serie stilleben från 2000-talet, inte alla olika de som Sudek gjort långt tidigare.

Sudeks och Reichs bilder utgör en stark kontrast till modern fotografi. De knyter an till piktoralismen och målad konst långt före modernismen. Just därför tycker jag att de är uppfriskande och inspirerande i en tid där fotografin ofta ska präglas av rörelse, snabbhet och gränsöverskridande kompositioner och färger.

_______

Fotografier från Kinnekulle mot Vänern, samt en ladugård i Ljuder Socken, i juli.

(50 mm, f/5.6, 1/80 s; ? mm, f/?, 1/? s)

Fragment IV

Har just läst igenom out of a time / från en tid av Tina Enghoff, Journal förlag, Stockholm 1999. En serie svartvita bilder, utan text, på temat barndomen. Bilderna känns hårt kopierade med skarpa kontraster som får delar av motiven att försvinna i mörker. Många är softade eller med kort skärpedjup/oskärpa och snäva utsnitt som hugger av motivet. Kompositioner som leder blicken ut ur bilden. Allt detta tillsammans tvingar och uppmuntrar mig som betraktare att arbeta med bilderna och skapa sammanhanget och tolkningen i mitt eget huvud. Därmed blir min egna erfarenheter en större del av bildupplevelsen.

Motiven drar mig till barndomen, såsom fotografen tänkt; märkligheter, hemskheter, terräng att betvinga och beleka, detaljer som fantasin gör levande, ensamhet och påtvingade möten. En vackert formgiven bok som jag rekommenderar och bilder som jag tycker liknar något jag själv arbetar med att åstadkomma. Inspirerande.

__________________

Bilden ovan är arrangerad.

(50 mm, f/2.5, 1/80 s)

Ramslök

Jag sitter just nu med en sk…t-dator och långsam modemförbindelse. Det gör att jag dels har det knepigt med att ta fram bilder och att uppdatera bloggen, dels har jag svårt att besöka mina favoritbloggar som finns här i listan till höger. I övrigt är det toppen.

Sommar betyder tid att läsa fotoböcker koncentrerat, som jag annars har svårt att hitta ro för. Jag har just plöjt två böcker av Micke Berg (se blogglänk till höger), Fotograferna och Retro. Intressant bland annat om svensk fotografi under 70-talet och framåt, och om honom själv. Rekommenderas. Många starka bilder som berör mig och talar till mig. Återkommer med fler bokupplevelser och kanske även någon djupare recension.

Kamerarörelse i detta fotografi av vissnad ramslök på Kinnekulle, 8 juli vid åttatiden på kvällen.

(50 mm, f/7.1, 1/5 s)

Rastvila

Människor i motivet gör ofta en stark berättelse. En människas ansikte och ögon kan vara en berättelse i sig; om livet, känslor och erfarenheter. Att ta bilder på andra människor är en utmaning för mig. Jag har stor respekt för vad andra tänker och tycker (eller för deras integritet) och är inte särskilt utåtriktad själv. Miljöer och djur är på det sättet så mycket enklare att närma sig.

Ett sätt att arbeta med människor i motivet är att använda sig själv som människan, att ta självporträtt. Ingen behöver frågas om lov och det ger stor möjlighet till kontroll. Men man måste lämna ut en del av sig själv, istället för någon annan känd eller okänd. Här är i alla fall tre fotografer att inspireras av, som använder sig själva som motiv:

Severus Tenenbaums (pseudonym) självporträtt, bland annat återgivna i egna boken Suspended (fotoboxen Suspended Emotions), känns kontrollerade, färgstarka och spelade – stereotyper som hon själv uttryckt det. Malin Hellesøs självporträtt framstår som okontrollerade och äkta – handlar om henne själv. De är ofta svartvita, ibland näst intill abstrakta. Arno Rafael Minkkinen, slutligen, är en finsk-amerikansk fotograf som gjort självporträtt till en egen konstart. Han lägger sin egen nakna kropp till motiv som annars saknar större originalitet; porträtt, naturfotografier och stadsmiljöer. Jag gör ingen djupare analys, men dessa tre fotografer tar självporträtt som för mig är starka berättelser. Och samtidigt får de mig att fundera på hur mycket av de själva som egentligen finns i bilderna, och hur mycket som är påhittat. I blogglistan till höger finns länkar till Tenenbaums och Hellesøs bloggar med fler självporträtt mm.

Fotografiet ovan har inget med dessa tre fotografer att göra. Det är inget självporträtt. Kvinnan på bilden är mig obekant. Liksom hunden. Fotograferat i trakten av Kinnekulle vid femtiden på eftermiddagen 21 maj 2009. Beskuret.

(31 mm, f/10, 1/200 s)