Äpplen

They are a proof that something was there and no longer is. Like a stain. And the stillness of them is boggling. You can turn away but when you come back they’ll still be there looking at you.

Diane Arbus, 1971

Citatet ovan är en bra sammanfattning av del II av Roland Barthes Camera Lucida (1980). En bok om vad som är fotografiets essens i förhållande till andra konstformer. Åtminstone så som jag förstod den engelska översättningen (Vintage 2000). Den första delen skulle jag sammanfatta ungefär att fotografiet har den egenskapen att det kan fånga aspekter, detaljer, av verkligheten som kan starkt beröra oss (“punctum”), men på ett mycket personligt plan, och helt utan samband med bildskaparens, fotografen avsikt (“studium”). Mitt “punctum” är inte ditt “punctum” o s v. Så som jag förstod det; och jag tappade bort mig i varannan mening.

(D300, 24 mm)

Lisette Model är försvunnen

Stockholms stadsbiblioteks enda fristående verk med Lisette Models fotografier är registrerat som “försvunnet”. Om ni har sett det vänligen återbörda omgående.

Men Daido, Diane, Nan och Bill finns kvar, och många fler. De flesta verkar bo på Bibliotek Plattan i Kulturhuset, men jag får dem hemkörda till Kista-biblioteket för en tia. Böcker som är fantastiska, lärorika, inspirerande, omskakande och omöjliga eller dyrköpta att få tag på annars.

(D40, 24 mm, f/2.8, 1/2000 s)

En plats i ljuset II

Fotografi betyder ljusskrift och att fotografera betyder att skriva med ljuset. Och precis som med bokstäver och ord kan man skriva så olika med ljuset. En del skriver romaner. Andra skriver detaljerade faktaböcker. I sin bok Min plats i ljuset (2005, 1:a upplagan) skriver Terje Hellesø poesi. Ja, jag måste kalla bilderna för poem, för de är skrivna med omsorgsfullt utvalda ord och liksom flätade till rader och strofer. Det gäller de flesta av de 435 bilderna (inklusive omslaget). De är sinnrikt formulerade, och berättar inte hela sin historia omedelbart. De fångar blicken snabbt, men blir aldrig lästa till slut. Berättelser som kan läsas olika, från olika håll  med olika ögon. Inte på grund av otydlighet och undflyende utan på grund av djup och komplexitet. Några av dem griper mig hårt av melankoli, ljus eller sorg; hårt så att det riktigt känns i bröstet.

Boken har 288 sidor inklusive bildförteckning, på 150 g Multiart Silk, ett papper som väl återger färger, toner och detaljer. Varje sida har yta stor ungefär som en A4 och bortsett från textavsnitten är bilderna för det mesta ordnade i grupper om 3-5 per uppslag, på vit bakgrund. Bilderna varierar i storlek på uppslagen och sidornas vita marginaler är smala. Det ger lite känslan av att titta i ett fotoalbum. Många av bilderna skulle lätt förtjäna en egen plats på en större yta, men den layout som Terje valt ger också ett samspel när varje enskild bild speglas mot sina grannar. Jag upplever hursomhelst att formen kräver en del koncentration vid läsningen, vilket missgynnar den som snabbt försöker bläddra sig igenom boken.

Boken är grovt indelad i 6 cykler; “Möten” – Första mötet; Andra mötet o s v. Varje “Möte” inleds med en dikt och följs av några kapitel som innehåller ett par sidor text och fotografier samlade kring kapitlets tema – Ljusets spel; Inte bara sten; Min vän haren, för att ta några exempel. Tematiken upplever jag inte som särskilt strikt, utan mer som en ledstång. Många av bilderna skulle kunnat hamna i ett annat kapitel än de gjort. Dikterna och texterna är skrivna av Terje Hellesø själv och jag upplever dem som mycket personliga. De ger ytterligare djup och dimension till bilderna. Även om det inte framgår tydligt så spänner fotografierna säkert över en tidsrymd på många år. De är tagna på  flera platser i Sverige men också i Norge, på Island och på Irland. Fotograferade med småbildsfilm, digitalt och i något fall med hålkamera. Det finns nog ingen brännvid som är utelämnad.

Terje Hellesø är en naturfotograf och bilderna i boken har övervägande naturen som motiv. En mindre andel har spår, eller snarare lämningar, av människor och deras boningar, och med ett undantag – ett självporträtt från Öland – finns ingen människa med på något av fotografierna. Motiven och perspektiven spänner annars över närbilder på insekter och växter, fåglar, vilda däggdjur, landskap med ängar, kust, skog, himlar, fjäll och sjöar. Alla årstider. Knivskarpt, oskärpa, konkret, abstrakt, vidvinklat, hoptryckt med en som det verkar oändlig kreativitet i uttrycksmedlen; komposition, form, färg, ljus, utsnitt, fokus, rörelse, struktur etc. Just det sista; kreativiteten och rikedomen i uttryck,  binder märkligt nog samman de många bilderna.

Jag har mycket tid kvar att ägna åt boken innan den är färdigläst, och den är svår att sammanfatta i sin mångfald; men jag går in på några av de enskilda fotografierna som gjort särskilt intryck, som ett axplock av innehållet. På sidan 6 bilden “Oxarárfoss”, från Þingvellir på Island. En mörkt monokrom bild med karga, skarpt huggna berg i ett öde landskap under ett mörkt skiftande molntäcke. Forsen rinner mellan klippor från bildens högra sida utför en brant i vänsterkant, med rörelseoskärpa. Min blick läser bilden mot forsens strömriktning och ger mig en stark känsla av  kamp i en omvärld där man förgäves får söka efter medkännande, hopp och ljus.

På sidan 16 landar en smålom på en skogssjö i ett svagt gryningsljus. Även denna bild är monokrom med ett kalt skogsparti som i en disig bakgrund speglar sig i vattnet. Vattnet stänker bakom lommens stjärt och dess huvud och vingar är lyfta över ytan. Den vänstra vingen bildar en skarpt skuren båge strax över huvudet som återspeglas i vattnet och skapar en symmetrisk figur.  Det ger en skulptural känsla, som ett standar med en  dubbelörn som fällts i vattnet.

På sidan 40 en närbild av en tranbärsblomma i vänster nederkant, som med ljusrosa hätta och en sirlig snabel hovsamt bugar sig för solens ljus som genom något oskarpt och abstrakt, likt en varelse, reser sig högt ur bildens motsatta sida. På sidan 57 ännu en närbild vars hela centrum upptas av ett sileshår, i vars huvud vätskedroppar bryter ljuset som en glittrande diamantkrona mot en mjuk gryningsdimma.

På sidan 142 en droppe i nedre delen av ett grässtrå som skär diagonalt genom bilden och ackompanjeras av stora, runda ljusreflexer och svaga silhuetter av andra strån som lutar sig emot. Essentiell form och ljus. På sidan 191 svävar ett par svanar majestätiskt över skogsbeklädda åsar och dalgångar, till synes hand i hand. Som två av sagans bröder, dömda att ikläda sig svanhamn var natt.

På sidan 225, slutligen, “Guldharen” Krisse. Kanske en bild som mer än någon annan känns som Terje Hellesøs signatur. En hares silhuett i profil där den böjer sig mot ängens klöver med solen gömd bakom sin kropp, borta vid horisonten. En bild med stark känsla av närhet, samhörighet och trygghet.

Min plats i ljuset är inte bara en bok med fotografier. Det är en bok som berättar om en fotograf och hans budskap; Naturen är större än människan. En stens livsspann är längre än en mansålder, ja längre än en arts existens på jorden. Vi människor förirrar oss i vår egen skapelses samhälle där konsumtion, prestige och en jakt på något som vi inte själva vet vad det är, för oss bort från naturen som är grunden för vår tillfälliga existens. Nej, vi borde i stället söka oss till det naturen har att erbjuda oss i form av skönhet, värme, liv, mystik och kraft. Och bejaka dess invånare istället för att bekriga dem. Det är inget religiöst hokus pokus i detta, men mycket starka känslor. Ja, det är min tolkning efter att ha läst boken, bloggtexter och samtal med Terje i samband med en kurs i somras. Med sin fotografi och sina texter vill han föra Naturens talan och hjälpa oss andra att se och möta den.

Jag har läst Terje Hellesøs två andra böcker; Naturen som fotomotiv och Året. Jag har följt hans blogg under lång tid och håller honom för en fotograf i toppklass. Ändå blev jag överraskad av den här boken. Den innehåller fotografisk bildkonst som överträffar det jag redan sett, i form av kreativt och konstnärligt uttryck och estetiska värden.  Och det gäller den absoluta merparten av de hundratals bilderna i boken! En mycket personlig bok med omfattning av ett livsverk. En bok med fotografier som berör mig, svårbeskrivligt, på samma sätt som poesi kan göra.

Också kulturministern har numera ett exemplar av Min plats i ljuset. Kul för henne och jag rekommenderar att skaffa ett eget för inspiration och stora bildupplevelser under lång tid.

Bilden ovan är tagen 28 april klockan åtta på kvällen i Stockholm. Terje, sittandes på platsen vid ljuset, tar en paus i sin föreläsning om fotografering av vilda däggdjur. Beskuren i efterhand och upplättade skuggor i efterbehandlingen.

(55 mm, f/5.6, 1/10 s, ISO 800)

Ansikten

I onsdags läste jag Tina Messings Händelser vid ratten (2008) på omväxlande tunnelbanetåg och buss (var annars) till och från jobbet. Andra passagerare må ha varit en smula letargiska, men jag satt med ett stort leende och småskrattade för mig själv. Det finns några  böcker som fått mig att ensamt skratta i offentliga miljöer, såsom Jerome K Jeromes Three Men in a Boat (Tre män i en båt). Messings bok hör nu också dit, med en rad halsbrytande betraktelser från livet som bussförare. Det finns också en lite allvarligare, filosofisk ton i en del av texterna också; men aldrig för allvarlig. Stilen påminner om Slas, tycker jag, fast rappare.

På köpet fick jag fotoboken En bussförares ögonblick (Trafiknostalgiska förlaget & Spårvägsmuséet 2010). Eller det var tvärtom. En bok med fotografier tagna med uniformen på från Stockholms gatuliv. Bra, levande och igenkännande dokumentär fotografi av det samtida Stockholm. Jag tänker just så när jag tittar på dem; inte alls på att bilderna skulle ha någon särskild koppling till bussförandet. Men i urvalet av motiv, perspektiv (lite uppifrån) och tidpunkter ser man ändå att det inte är någon vanlig flanerande gatufotograf som arbetat. Det blir också intressanta effekter med backspegelns (bussförarens bästa vän) reflektion i halva bilden, eller melerade bussfönster som ett filter. En inspirerande blandning av abstrakt och konkret, människor och miljöer i färg, som fungerar väl trots det enkla trycket. Rekommenderas.

Bilden ovan är tagen från tunnelbanans perrong högt över marken 24 augusti vid niotiden.

(48 mm, f/7.1, 1/80 s)

Röd slända II

Med sin fotografiska debutbok Årstiderna (2009) utforskar Mats Andersson konstnärliga uttryck med naturen som fotomotiv. Titeln är delvis missvisande, för den som väntar sig dokumentära bilder av en plats under ett år – inte helt ovanligt koncept inom natur- och landskapsfotografi. Årstiderna får sägas syfta på den del av världen som föds, lever och dör i starkt beroende av ljusets och klimatets skiftningar under ett år; just naturen.

Boken är indelad i avsnitt, där bilderna grupperats tematiskt, om än ganska löst. Den håller hög kvalitet i material och tryck och har en väl utförd formgivning och typografi  som låter bilderna tala ostört. Bokens papper är klimatkompenserat. Rent allmänt upplever jag sidorna och bilderna behagliga att se på, både innehållsmässigt och i utförandet. Varje avsnitt inleds med en kortfattad text skriven av David Söderlind. Mats Andersson har själv skrivit förordet i boken där han kort berättar om sig själv och bakgrunden till att han gjort boken.

Jag ska i det följande beskriva lite av bokens innehåll, såsom jag upplever det. Den första avdelningen “Det lilla i det stora” innehåller många exempel på hur ett huvudmotiv kan isoleras och lyftas fram med hjälp av bland annat komposition, ljus och skärpedjup. Naturen, som är fylld av abstrakta, oregelbundna eller fraktala former och linjer, är inte enkel att organisera. Mats Andersson gör det utomordentligt med både abstrakta och konkreta motiv. För mig är den fotografiska tekniken inspirerande. Den lilla ljuspunkten på sidan 22 till exempel, är spektakulär i sin intighet. I det här avsnittet är Mats Andersson något inne i den traditionella naturbildens område, men i resten av boken lämnar han den allt längre bakom sig.

“Drömmarnas skogar” innehåller miljöbilder, ofta utan ett tydligt huvudmotiv, som skildras med en piktoralistisk stil på gränsen till det abstrakta. Snabba penseldrag med djupa färger som öppnar stora rum för fantasin att utforska. Maneret drivs vidare i de  följande avsnitten; “Naturens figurer” där abstraktionerna tar sig former, ofta i de starka symboler som utgörs av ett ansikte – tre cirklar för ögon och mun; “Naturen som konst” där abstraktionerna renodlas till starka färger, ljus och enkla former, med litet för hjärnan att hänga upp sig på i form av igenkännande linjer eller mönster; och det avslutande “Trollskogarna”, där Mats Andersson besjälar naturen och underblåser de myter och sagor som utspelar sig i skogens och fantasins skummiga dälder.

Jag tror att Årstiderna är en bok som är värdefull för de flesta som är intresserade av natur och naturfotografi, men framförallt är det en bok som kräver och belönar den som har fantasi, öppna sinnen och nyfikenhet, och som tar sig tiden att vandra i bokens fotografier. Om det är något jag saknar i boken så är det starkare personlig närvaro från fotografen. Den söker sin uppmärksamhet i bilderna, men är svår för mig att läsa ut. Texterna är alltför allmänt hållna för att ge vägledning och är ju inte skrivna av fotografen själv (förutom förordet). Jag skulle bättre vilja förstå fotografens inre drivkrafter, för då tror jag att bilderna skulle få än starkare röster.

Jag följer Mats Anderssons blogg regelbundet där han framstår som driven att experimentera och tänja på (natur)fotografins uttryck. Mats är en inspirerande och utåtriktad bloggare som också gärna delar ut uppmuntran och uppskattning till mig och andra fotografer. Jag är mycket nöjd med att jag har hans första bok. Om några år kommer det att vara värdefullt att kunna se hur Mats Anderssons fotografiska konstnärsskap har utvecklats, med bakgrund till de spännande riktningar som hans debutbok drar upp.

Fotografiet ovan, på den röda sländan, har inget med blogginlägget i övrigt att göra. Det är taget 1 augusti 14:06, i en helt annan del av Småland, än den där Mats Andersson har sin boplats.

(200 mm, f/18, 1/500 s)