Planket

En fotografisk auktoritet påstod att det springer runt gubbar på Södermalm med kameror med plastpåsar framför objektivet för att göra bilderna sådär … diffusa. Jag såg inga idag men det var plast framför fotografierna på planket, som skydd för det omväxlande regnet. Det gjorde en del bilder lite diffusa, faktiskt några som blev lite bleka jämfört med katalogtrycket. Men en bra bild genomtränger lätt en bit plast.

Det var bra kvalitet överlag, tycker jag, men det är alltid några bilder som lyckas röra vid en lite djupare. Därför att de talar till mig, irriterar mig eller gör mig nyfiken på något sätt. De här fotograferna hade jag velat se mer av: Antonia Zennaro (lite Strömholmskt); Annika Thörn Legzdins; Lene Münch (jag kunde inte låta bli att tänka på Den tappre soldaten Svejk); Julia Peirone; Casia Bromberg; Snezana Vucetic Bohm (intelligent självporträtt); Sara Mirzajanzadeh (grymt bra porträtt); Sandra Mann; Maria Selinder (känslan); Pernilla Zetterman; Amélie Losier (jag håller på och läser en biografi om Bill Brandt, här var en liknande känsla som en del av hans bilder); Nina Korhonen; Sofia Runarsdotter; den fenomenala bildserien av Maslowski/Grenshaeuser.

Tack Planket för inspirationen! Jag ska komplettera namnen ovan med länkar så snart jag får tid.

Sorti

Sent på eftermiddagen besökte jag Fotografiska för att få se utställningen Stockholm med fotografier av Pieter ten  Hoopen. Det var i sista stund eftersom utställningen nu plockas ner. Muséet har som tur är öppet till kl 21 varje dag utom nyårsafton, midsommarafton och julafton. Jag har redan läst om utställningen, sett fotografierna i tidningar och tidskrifter och läst intervjuer med Pieter ten  Hoopen, en av Sveriges mest prisade fotojournalister. Det har varit självklart att jag ska se den, för jag är väldigt intresserad av just denna slags dokumentära fotografi.

De stora panoramabilderna var hängda i tre angränsande rum, delandes bottenplanet med regissören Gus Van Sants filmis-polaroider. Jag blev tvungen att gå runt varv efter varv, för ten  Hoopens bilder reste en del hinder. Ett hinder var igenkännandet av enskilda fotografier som jag redan sett publicerade i tryck, med artiklar. Ett annat var den upplevda nyhetstidningsestetiken; en del bilder kändes så bekanta, som hämtade ur en sida i DN. Har ten Hoopens bilder haft sådan genomslagskraft eller är det en efterhandskonstruktion av mig? Ett tredje var mitt eget igenkännande av Stockhoms-bilderna; jag står ju just där i busskön ibland och väntar, vid Slussen, precis som på bilden (#6). Ljuset och stämningen i stadsmiljöbilderna kunde varit hämtade från just i eftermiddag; lampornas starka ljus, kontrasten mot mörka vatten och gator, vått och immigt av den upptöande snön vid Stadsgårdskajen.

Till slut hittade jag min väg. Jag läste i en intervju att Pieter ten  Hoopen tänker i bildserier, inte på den enskilda bilden i sig. Och just i de serier som bilderna hängts upp i, växer något fram. Några fotografier skildrar stadslandskap; andra visar en slags gatufotografi från tunnelbana och gatumiljöer; det finns en bild, #9, som är helt abstrakt i mina ögon; och sedan, där emellan, kommer de riktigt närgångna och nakna ensamporträtten av kvinnor och män i anonyma interiörer. Att förflyttas från det folktomma stadslandskapet; via den märkliga anonyma, ensamma, samvaron i den offentliga miljön (i en storstad, där man inte känner igen någon annan); och så in bakom väggarna där människan varken är anonym eller känd, naken med sig själv och för sig själv.

Jag kan inte låta bli att dra paralleller med Anders Petersens bilder som hängde på samma plats för inte så länge sedan. Man kan jämföra de bägge som skildrare av människan inre genom dess yttre miljöer; ten Hoopen i Stockholm, Petersen i Värmländsk glesbygd. Den fundering som blir kvar hos mig är; var och vem fotografen egentligen är när bilden tas? Det var värdefullt att få se utställningen.

Jag gick hastigt igenom de andra utställningarna; Gus Van Sant hade ett starkt porträtt av David Bowie i stort format som fångade mig; ett av få stora, bland alla polaroidbilderna (4 1/4 x 3 3/8 tum). På plan två visas utställningen Fashion som jag nog ska besöka igen med familjen. Jag noterade att där fanns fotografier av ikoner som Man Ray, Edward Steichen och Brassai; bara en sådan sak, om man inte är jätteintresserad av modefotografi.

Fotografiet ovan är taget på Fotografiska den 5 december vid sextiden. En fotograf lämnar sin utställningslokal.

(SonyEricsson K660i, 3 mm, f/3, 1/15 s; brusreducerad i efterbehandlingen)

En plats i ljuset II

Fotografi betyder ljusskrift och att fotografera betyder att skriva med ljuset. Och precis som med bokstäver och ord kan man skriva så olika med ljuset. En del skriver romaner. Andra skriver detaljerade faktaböcker. I sin bok Min plats i ljuset (2005, 1:a upplagan) skriver Terje Hellesø poesi. Ja, jag måste kalla bilderna för poem, för de är skrivna med omsorgsfullt utvalda ord och liksom flätade till rader och strofer. Det gäller de flesta av de 435 bilderna (inklusive omslaget). De är sinnrikt formulerade, och berättar inte hela sin historia omedelbart. De fångar blicken snabbt, men blir aldrig lästa till slut. Berättelser som kan läsas olika, från olika håll  med olika ögon. Inte på grund av otydlighet och undflyende utan på grund av djup och komplexitet. Några av dem griper mig hårt av melankoli, ljus eller sorg; hårt så att det riktigt känns i bröstet.

Boken har 288 sidor inklusive bildförteckning, på 150 g Multiart Silk, ett papper som väl återger färger, toner och detaljer. Varje sida har yta stor ungefär som en A4 och bortsett från textavsnitten är bilderna för det mesta ordnade i grupper om 3-5 per uppslag, på vit bakgrund. Bilderna varierar i storlek på uppslagen och sidornas vita marginaler är smala. Det ger lite känslan av att titta i ett fotoalbum. Många av bilderna skulle lätt förtjäna en egen plats på en större yta, men den layout som Terje valt ger också ett samspel när varje enskild bild speglas mot sina grannar. Jag upplever hursomhelst att formen kräver en del koncentration vid läsningen, vilket missgynnar den som snabbt försöker bläddra sig igenom boken.

Boken är grovt indelad i 6 cykler; “Möten” – Första mötet; Andra mötet o s v. Varje “Möte” inleds med en dikt och följs av några kapitel som innehåller ett par sidor text och fotografier samlade kring kapitlets tema – Ljusets spel; Inte bara sten; Min vän haren, för att ta några exempel. Tematiken upplever jag inte som särskilt strikt, utan mer som en ledstång. Många av bilderna skulle kunnat hamna i ett annat kapitel än de gjort. Dikterna och texterna är skrivna av Terje Hellesø själv och jag upplever dem som mycket personliga. De ger ytterligare djup och dimension till bilderna. Även om det inte framgår tydligt så spänner fotografierna säkert över en tidsrymd på många år. De är tagna på  flera platser i Sverige men också i Norge, på Island och på Irland. Fotograferade med småbildsfilm, digitalt och i något fall med hålkamera. Det finns nog ingen brännvid som är utelämnad.

Terje Hellesø är en naturfotograf och bilderna i boken har övervägande naturen som motiv. En mindre andel har spår, eller snarare lämningar, av människor och deras boningar, och med ett undantag – ett självporträtt från Öland – finns ingen människa med på något av fotografierna. Motiven och perspektiven spänner annars över närbilder på insekter och växter, fåglar, vilda däggdjur, landskap med ängar, kust, skog, himlar, fjäll och sjöar. Alla årstider. Knivskarpt, oskärpa, konkret, abstrakt, vidvinklat, hoptryckt med en som det verkar oändlig kreativitet i uttrycksmedlen; komposition, form, färg, ljus, utsnitt, fokus, rörelse, struktur etc. Just det sista; kreativiteten och rikedomen i uttryck,  binder märkligt nog samman de många bilderna.

Jag har mycket tid kvar att ägna åt boken innan den är färdigläst, och den är svår att sammanfatta i sin mångfald; men jag går in på några av de enskilda fotografierna som gjort särskilt intryck, som ett axplock av innehållet. På sidan 6 bilden “Oxarárfoss”, från Þingvellir på Island. En mörkt monokrom bild med karga, skarpt huggna berg i ett öde landskap under ett mörkt skiftande molntäcke. Forsen rinner mellan klippor från bildens högra sida utför en brant i vänsterkant, med rörelseoskärpa. Min blick läser bilden mot forsens strömriktning och ger mig en stark känsla av  kamp i en omvärld där man förgäves får söka efter medkännande, hopp och ljus.

På sidan 16 landar en smålom på en skogssjö i ett svagt gryningsljus. Även denna bild är monokrom med ett kalt skogsparti som i en disig bakgrund speglar sig i vattnet. Vattnet stänker bakom lommens stjärt och dess huvud och vingar är lyfta över ytan. Den vänstra vingen bildar en skarpt skuren båge strax över huvudet som återspeglas i vattnet och skapar en symmetrisk figur.  Det ger en skulptural känsla, som ett standar med en  dubbelörn som fällts i vattnet.

På sidan 40 en närbild av en tranbärsblomma i vänster nederkant, som med ljusrosa hätta och en sirlig snabel hovsamt bugar sig för solens ljus som genom något oskarpt och abstrakt, likt en varelse, reser sig högt ur bildens motsatta sida. På sidan 57 ännu en närbild vars hela centrum upptas av ett sileshår, i vars huvud vätskedroppar bryter ljuset som en glittrande diamantkrona mot en mjuk gryningsdimma.

På sidan 142 en droppe i nedre delen av ett grässtrå som skär diagonalt genom bilden och ackompanjeras av stora, runda ljusreflexer och svaga silhuetter av andra strån som lutar sig emot. Essentiell form och ljus. På sidan 191 svävar ett par svanar majestätiskt över skogsbeklädda åsar och dalgångar, till synes hand i hand. Som två av sagans bröder, dömda att ikläda sig svanhamn var natt.

På sidan 225, slutligen, “Guldharen” Krisse. Kanske en bild som mer än någon annan känns som Terje Hellesøs signatur. En hares silhuett i profil där den böjer sig mot ängens klöver med solen gömd bakom sin kropp, borta vid horisonten. En bild med stark känsla av närhet, samhörighet och trygghet.

Min plats i ljuset är inte bara en bok med fotografier. Det är en bok som berättar om en fotograf och hans budskap; Naturen är större än människan. En stens livsspann är längre än en mansålder, ja längre än en arts existens på jorden. Vi människor förirrar oss i vår egen skapelses samhälle där konsumtion, prestige och en jakt på något som vi inte själva vet vad det är, för oss bort från naturen som är grunden för vår tillfälliga existens. Nej, vi borde i stället söka oss till det naturen har att erbjuda oss i form av skönhet, värme, liv, mystik och kraft. Och bejaka dess invånare istället för att bekriga dem. Det är inget religiöst hokus pokus i detta, men mycket starka känslor. Ja, det är min tolkning efter att ha läst boken, bloggtexter och samtal med Terje i samband med en kurs i somras. Med sin fotografi och sina texter vill han föra Naturens talan och hjälpa oss andra att se och möta den.

Jag har läst Terje Hellesøs två andra böcker; Naturen som fotomotiv och Året. Jag har följt hans blogg under lång tid och håller honom för en fotograf i toppklass. Ändå blev jag överraskad av den här boken. Den innehåller fotografisk bildkonst som överträffar det jag redan sett, i form av kreativt och konstnärligt uttryck och estetiska värden.  Och det gäller den absoluta merparten av de hundratals bilderna i boken! En mycket personlig bok med omfattning av ett livsverk. En bok med fotografier som berör mig, svårbeskrivligt, på samma sätt som poesi kan göra.

Också kulturministern har numera ett exemplar av Min plats i ljuset. Kul för henne och jag rekommenderar att skaffa ett eget för inspiration och stora bildupplevelser under lång tid.

Bilden ovan är tagen 28 april klockan åtta på kvällen i Stockholm. Terje, sittandes på platsen vid ljuset, tar en paus i sin föreläsning om fotografering av vilda däggdjur. Beskuren i efterhand och upplättade skuggor i efterbehandlingen.

(55 mm, f/5.6, 1/10 s, ISO 800)

Planket

Jag tog mig hela vägen in till innerstaden och Vitabergsparken på Södermalm idag, för att bese fotoutställningen Planket.  En rad kända eller för mig okända fotografer hade hängt upp bilder, ofta ett enstaka fotografi, som Micke Bergs tavla.

I särklass var Anders Petersens montage av kanske hundra svartvita fotografier (syns i bakgrunden ovan). Anslående som helhet och varje bild för sig. Bara det värt besöket och det som mycket gjorde besöket värt. En del bilder kände jag igen från boken och utställningen From back home, andra var nya för mig.

Sara Arnald hade två bilder i en fin diptyk, två porträtt (12)  på bortriktade människor som reste tyst med varandra i tidens strömmar. Andra fotografer som intresserade mig särskilt och som jag ska kolla närmare på framöver var: Jonas Isfält, Andreas Sandberg, Jasmin Storch, Sofia Runarsdotter, Misha Pedan och Stefan Bladh. (Om någon länk skulle vara fel så posta en rättelse.)

Just som jag gett mig iväg hemåt öppnades skyarna över Södermalm. Jag undrar hur det gick med bilderna på planket?

Den översta bilden är beskuren i högerkant.

(35-70 mm)

300 mm metall

“Vid fotografering av vilda djur bör din längsta brännvidd inte vara kortare än 300 mm”.
(Gärna ljusstarkt förstås, så att man kan addera på en teleförlängare.)

Check. Uppdaterad med 300 mm begagnad metall & Nikkor-glas. Ingen autofokus och ingen ljusmätning, men jag har ju fingrar och ögon. Finns dokumenterat av naturfotografen Lars Niklas Virsén här. Vi var i Fiby urskog utanför Uppsala, mot Sala-hållet, igår. Niklas som är nyligen inflyttad föreslog platsen för en naturfotoutflykt. Jag som bott i Uppsala i 30 år har förstås aldrig varit där förut.

Niklas, som har målen klarare för sig har skaffat en zoom som går ända ut till 500 mm. Det motsvarar 750 mm på en småbildkamera (ingen kan förklara vad som egentligen menas med det där sista, men så står det i alla tester). Se nedan; den får bara plats på diagonalen.

Fiby är rena trollskogen med lite hackspettar här och där och många paddor. Med prat och gammal djungelolja höll vi alla större djur på avstånd. Och det var en fantastisk sommarkväll. Kaffe smakar bäst i ett skogsbryn.

Idag, efter jobbet, var jag på Fotografiska för första gången, muséet vid Stadsgårdskajen i Stockholm. Mer om det inom kort. Bilden överst är från Järvafältet lite senare på kvällen, kring tio. Enbensstativ. Jag har lättat upp skuggorna lite i efterbehandlingen, då den var något underexponerad.

(Bild 1: 300 mm, f/4.5, 1/2 s, ISO 1600;
Bild 2 & 3: 300 mm, f/4.5, 1/125 s, ISO 400)

Några djur och en naturfotograf



Från Säbysjön, Järvafältets naturreservat 6 juni på eftermiddagen.

(70 mm, f/6.3, 1/800 s – 1/1250 s)

I lördags gjorde jag ett kort men givande besök på Biotopia i min gamla hemstad Uppsala. Där genomfördes arrangemanget Naturnatten med aktiviteter på temat natur & kultur. Jag var där särskilt för att titta på Lars Niklas Virséns utställning och för att få träffa honom. Niklas (till höger i bilden här bredvid) är en naturfotograf och driver en av de fotobloggar som jag besöker varje dag. Mycket bra fotografi och tankar, uppdateras ofta.

Utställningen bestod av en del bilder jag sett förut på hans blogg och några nya, och Niklas berättade  om hur han tänkt och gjort. Jag tyckte han valt ut riktigt bra bilder, och variationen i motiv och stilgrepp vittnar om att Niklas är en fotograf i utveckling som medvetet prövar sig fram. För mig var det givande och inspirerande.