Fotografi

Människor i motivet gör ofta en stark berättelse. En människas ansikte och ögon kan vara en berättelse i sig; om livet, känslor och erfarenheter. Att ta bilder på andra människor är en utmaning för mig. Jag har stor respekt för vad andra tänker och tycker (eller för deras integritet) och är inte särskilt utåtriktad själv. Miljöer och djur är på det sättet så mycket enklare att närma sig.

Ett sätt att arbeta med människor i motivet är att använda sig själv som människan, att ta självporträtt. Ingen behöver frågas om lov och det ger stor möjlighet till kontroll. Men man måste lämna ut en del av sig själv, istället för någon annan känd eller okänd. Här är i alla fall tre fotografer att inspireras av, som använder sig själva som motiv:

Severus Tenenbaums (pseudonym) självporträtt, bland annat återgivna i egna boken Suspended (fotoboxen Suspended Emotions), känns kontrollerade, färgstarka och spelade – stereotyper som hon själv uttryckt det. Malin Hellesøs självporträtt framstår som okontrollerade och äkta – handlar om henne själv. De är ofta svartvita, ibland näst intill abstrakta. Arno Rafael Minkkinen, slutligen, är en finsk-amerikansk fotograf som gjort självporträtt till en egen konstart. Han lägger sin egen nakna kropp till motiv som annars saknar större originalitet; porträtt, naturfotografier och stadsmiljöer. Jag gör ingen djupare analys, men dessa tre fotografer tar självporträtt som för mig är starka berättelser. Och samtidigt får de mig att fundera på hur mycket av de själva som egentligen finns i bilderna, och hur mycket som är påhittat. I blogglistan till höger finns länkar till Tenenbaums och Hellesøs bloggar med fler självporträtt mm.

Fotografiet ovan har inget med dessa tre fotografer att göra. Det är inget självporträtt. Kvinnan på bilden är mig obekant. Liksom hunden. Fotograferat i trakten av Kinnekulle vid femtiden på eftermiddagen 21 maj 2009. Beskuret.

(31 mm, f/10, 1/200 s)