Med sin fotografiska debutbok Årstiderna (2009) utforskar Mats Andersson konstnärliga uttryck med naturen som fotomotiv. Titeln är delvis missvisande, för den som väntar sig dokumentära bilder av en plats under ett år – inte helt ovanligt koncept inom natur- och landskapsfotografi. Årstiderna får sägas syfta på den del av världen som föds, lever och dör i starkt beroende av ljusets och klimatets skiftningar under ett år; just naturen.
Boken är indelad i avsnitt, där bilderna grupperats tematiskt, om än ganska löst. Den håller hög kvalitet i material och tryck och har en väl utförd formgivning och typografi som låter bilderna tala ostört. Bokens papper är klimatkompenserat. Rent allmänt upplever jag sidorna och bilderna behagliga att se på, både innehållsmässigt och i utförandet. Varje avsnitt inleds med en kortfattad text skriven av David Söderlind. Mats Andersson har själv skrivit förordet i boken där han kort berättar om sig själv och bakgrunden till att han gjort boken.
Jag ska i det följande beskriva lite av bokens innehåll, såsom jag upplever det. Den första avdelningen “Det lilla i det stora” innehåller många exempel på hur ett huvudmotiv kan isoleras och lyftas fram med hjälp av bland annat komposition, ljus och skärpedjup. Naturen, som är fylld av abstrakta, oregelbundna eller fraktala former och linjer, är inte enkel att organisera. Mats Andersson gör det utomordentligt med både abstrakta och konkreta motiv. För mig är den fotografiska tekniken inspirerande. Den lilla ljuspunkten på sidan 22 till exempel, är spektakulär i sin intighet. I det här avsnittet är Mats Andersson något inne i den traditionella naturbildens område, men i resten av boken lämnar han den allt längre bakom sig.
“Drömmarnas skogar” innehåller miljöbilder, ofta utan ett tydligt huvudmotiv, som skildras med en piktoralistisk stil på gränsen till det abstrakta. Snabba penseldrag med djupa färger som öppnar stora rum för fantasin att utforska. Maneret drivs vidare i de följande avsnitten; “Naturens figurer” där abstraktionerna tar sig former, ofta i de starka symboler som utgörs av ett ansikte – tre cirklar för ögon och mun; “Naturen som konst” där abstraktionerna renodlas till starka färger, ljus och enkla former, med litet för hjärnan att hänga upp sig på i form av igenkännande linjer eller mönster; och det avslutande “Trollskogarna”, där Mats Andersson besjälar naturen och underblåser de myter och sagor som utspelar sig i skogens och fantasins skummiga dälder.
Jag tror att Årstiderna är en bok som är värdefull för de flesta som är intresserade av natur och naturfotografi, men framförallt är det en bok som kräver och belönar den som har fantasi, öppna sinnen och nyfikenhet, och som tar sig tiden att vandra i bokens fotografier. Om det är något jag saknar i boken så är det starkare personlig närvaro från fotografen. Den söker sin uppmärksamhet i bilderna, men är svår för mig att läsa ut. Texterna är alltför allmänt hållna för att ge vägledning och är ju inte skrivna av fotografen själv (förutom förordet). Jag skulle bättre vilja förstå fotografens inre drivkrafter, för då tror jag att bilderna skulle få än starkare röster.
Jag följer Mats Anderssons blogg regelbundet där han framstår som driven att experimentera och tänja på (natur)fotografins uttryck. Mats är en inspirerande och utåtriktad bloggare som också gärna delar ut uppmuntran och uppskattning till mig och andra fotografer. Jag är mycket nöjd med att jag har hans första bok. Om några år kommer det att vara värdefullt att kunna se hur Mats Anderssons fotografiska konstnärsskap har utvecklats, med bakgrund till de spännande riktningar som hans debutbok drar upp.
—
Fotografiet ovan, på den röda sländan, har inget med blogginlägget i övrigt att göra. Det är taget 1 augusti 14:06, i en helt annan del av Småland, än den där Mats Andersson har sin boplats.
(200 mm, f/18, 1/500 s)
Fotografi 
Comment