Fotografi

Sent på eftermiddagen besökte jag Fotografiska för att få se utställningen Stockholm med fotografier av Pieter ten  Hoopen. Det var i sista stund eftersom utställningen nu plockas ner. Muséet har som tur är öppet till kl 21 varje dag utom nyårsafton, midsommarafton och julafton. Jag har redan läst om utställningen, sett fotografierna i tidningar och tidskrifter och läst intervjuer med Pieter ten  Hoopen, en av Sveriges mest prisade fotojournalister. Det har varit självklart att jag ska se den, för jag är väldigt intresserad av just denna slags dokumentära fotografi.

De stora panoramabilderna var hängda i tre angränsande rum, delandes bottenplanet med regissören Gus Van Sants filmis-polaroider. Jag blev tvungen att gå runt varv efter varv, för ten  Hoopens bilder reste en del hinder. Ett hinder var igenkännandet av enskilda fotografier som jag redan sett publicerade i tryck, med artiklar. Ett annat var den upplevda nyhetstidningsestetiken; en del bilder kändes så bekanta, som hämtade ur en sida i DN. Har ten Hoopens bilder haft sådan genomslagskraft eller är det en efterhandskonstruktion av mig? Ett tredje var mitt eget igenkännande av Stockhoms-bilderna; jag står ju just där i busskön ibland och väntar, vid Slussen, precis som på bilden (#6). Ljuset och stämningen i stadsmiljöbilderna kunde varit hämtade från just i eftermiddag; lampornas starka ljus, kontrasten mot mörka vatten och gator, vått och immigt av den upptöande snön vid Stadsgårdskajen.

Till slut hittade jag min väg. Jag läste i en intervju att Pieter ten  Hoopen tänker i bildserier, inte på den enskilda bilden i sig. Och just i de serier som bilderna hängts upp i, växer något fram. Några fotografier skildrar stadslandskap; andra visar en slags gatufotografi från tunnelbana och gatumiljöer; det finns en bild, #9, som är helt abstrakt i mina ögon; och sedan, där emellan, kommer de riktigt närgångna och nakna ensamporträtten av kvinnor och män i anonyma interiörer. Att förflyttas från det folktomma stadslandskapet; via den märkliga anonyma, ensamma, samvaron i den offentliga miljön (i en storstad, där man inte känner igen någon annan); och så in bakom väggarna där människan varken är anonym eller känd, naken med sig själv och för sig själv.

Jag kan inte låta bli att dra paralleller med Anders Petersens bilder som hängde på samma plats för inte så länge sedan. Man kan jämföra de bägge som skildrare av människan inre genom dess yttre miljöer; ten Hoopen i Stockholm, Petersen i Värmländsk glesbygd. Den fundering som blir kvar hos mig är; var och vem fotografen egentligen är när bilden tas? Det var värdefullt att få se utställningen.

Jag gick hastigt igenom de andra utställningarna; Gus Van Sant hade ett starkt porträtt av David Bowie i stort format som fångade mig; ett av få stora, bland alla polaroidbilderna (4 1/4 x 3 3/8 tum). På plan två visas utställningen Fashion som jag nog ska besöka igen med familjen. Jag noterade att där fanns fotografier av ikoner som Man Ray, Edward Steichen och Brassai; bara en sådan sak, om man inte är jätteintresserad av modefotografi.

—

Fotografiet ovan är taget på Fotografiska den 5 december vid sextiden. En fotograf lämnar sin utställningslokal.

(SonyEricsson K660i, 3 mm, f/3, 1/15 s; brusreducerad i efterbehandlingen)