Fotografi

Fotografi betyder ljusskrift och att fotografera betyder att skriva med ljuset. Och precis som med bokstäver och ord kan man skriva så olika med ljuset. En del skriver romaner. Andra skriver detaljerade faktaböcker. I sin bok Min plats i ljuset (2005, 1:a upplagan) skriver Terje Hellesø poesi. Ja, jag måste kalla bilderna för poem, för de är skrivna med omsorgsfullt utvalda ord och liksom flätade till rader och strofer. Det gäller de flesta av de 435 bilderna (inklusive omslaget). De är sinnrikt formulerade, och berättar inte hela sin historia omedelbart. De fångar blicken snabbt, men blir aldrig lästa till slut. Berättelser som kan läsas olika, från olika håll  med olika ögon. Inte på grund av otydlighet och undflyende utan på grund av djup och komplexitet. Några av dem griper mig hårt av melankoli, ljus eller sorg; hårt så att det riktigt känns i bröstet.

Boken har 288 sidor inklusive bildförteckning, på 150 g Multiart Silk, ett papper som väl återger färger, toner och detaljer. Varje sida har yta stor ungefär som en A4 och bortsett från textavsnitten är bilderna för det mesta ordnade i grupper om 3-5 per uppslag, på vit bakgrund. Bilderna varierar i storlek på uppslagen och sidornas vita marginaler är smala. Det ger lite känslan av att titta i ett fotoalbum. Många av bilderna skulle lätt förtjäna en egen plats på en större yta, men den layout som Terje valt ger också ett samspel när varje enskild bild speglas mot sina grannar. Jag upplever hursomhelst att formen kräver en del koncentration vid läsningen, vilket missgynnar den som snabbt försöker bläddra sig igenom boken.

Boken är grovt indelad i 6 cykler; “Möten” – Första mötet; Andra mötet o s v. Varje “Möte” inleds med en dikt och följs av några kapitel som innehåller ett par sidor text och fotografier samlade kring kapitlets tema – Ljusets spel; Inte bara sten; Min vän haren, för att ta några exempel. Tematiken upplever jag inte som särskilt strikt, utan mer som en ledstång. Många av bilderna skulle kunnat hamna i ett annat kapitel än de gjort. Dikterna och texterna är skrivna av Terje Hellesø själv och jag upplever dem som mycket personliga. De ger ytterligare djup och dimension till bilderna. Även om det inte framgår tydligt så spänner fotografierna säkert över en tidsrymd på många år. De är tagna på  flera platser i Sverige men också i Norge, på Island och på Irland. Fotograferade med småbildsfilm, digitalt och i något fall med hålkamera. Det finns nog ingen brännvid som är utelämnad.

Terje Hellesø är en naturfotograf och bilderna i boken har övervägande naturen som motiv. En mindre andel har spår, eller snarare lämningar, av människor och deras boningar, och med ett undantag – ett självporträtt från Öland – finns ingen människa med på något av fotografierna. Motiven och perspektiven spänner annars över närbilder på insekter och växter, fåglar, vilda däggdjur, landskap med ängar, kust, skog, himlar, fjäll och sjöar. Alla årstider. Knivskarpt, oskärpa, konkret, abstrakt, vidvinklat, hoptryckt med en som det verkar oändlig kreativitet i uttrycksmedlen; komposition, form, färg, ljus, utsnitt, fokus, rörelse, struktur etc. Just det sista; kreativiteten och rikedomen i uttryck,  binder märkligt nog samman de många bilderna.

Jag har mycket tid kvar att ägna åt boken innan den är färdigläst, och den är svår att sammanfatta i sin mångfald; men jag går in på några av de enskilda fotografierna som gjort särskilt intryck, som ett axplock av innehållet. På sidan 6 bilden “Oxarárfoss”, från Þingvellir på Island. En mörkt monokrom bild med karga, skarpt huggna berg i ett öde landskap under ett mörkt skiftande molntäcke. Forsen rinner mellan klippor från bildens högra sida utför en brant i vänsterkant, med rörelseoskärpa. Min blick läser bilden mot forsens strömriktning och ger mig en stark känsla av  kamp i en omvärld där man förgäves får söka efter medkännande, hopp och ljus.

På sidan 16 landar en smålom på en skogssjö i ett svagt gryningsljus. Även denna bild är monokrom med ett kalt skogsparti som i en disig bakgrund speglar sig i vattnet. Vattnet stänker bakom lommens stjärt och dess huvud och vingar är lyfta över ytan. Den vänstra vingen bildar en skarpt skuren båge strax över huvudet som återspeglas i vattnet och skapar en symmetrisk figur.  Det ger en skulptural känsla, som ett standar med en  dubbelörn som fällts i vattnet.

På sidan 40 en närbild av en tranbärsblomma i vänster nederkant, som med ljusrosa hätta och en sirlig snabel hovsamt bugar sig för solens ljus som genom något oskarpt och abstrakt, likt en varelse, reser sig högt ur bildens motsatta sida. På sidan 57 ännu en närbild vars hela centrum upptas av ett sileshår, i vars huvud vätskedroppar bryter ljuset som en glittrande diamantkrona mot en mjuk gryningsdimma.

På sidan 142 en droppe i nedre delen av ett grässtrå som skär diagonalt genom bilden och ackompanjeras av stora, runda ljusreflexer och svaga silhuetter av andra strån som lutar sig emot. Essentiell form och ljus. På sidan 191 svävar ett par svanar majestätiskt över skogsbeklädda åsar och dalgångar, till synes hand i hand. Som två av sagans bröder, dömda att ikläda sig svanhamn var natt.

På sidan 225, slutligen, “Guldharen” Krisse. Kanske en bild som mer än någon annan känns som Terje Hellesøs signatur. En hares silhuett i profil där den böjer sig mot ängens klöver med solen gömd bakom sin kropp, borta vid horisonten. En bild med stark känsla av närhet, samhörighet och trygghet.

Min plats i ljuset är inte bara en bok med fotografier. Det är en bok som berättar om en fotograf och hans budskap; Naturen är större än människan. En stens livsspann är längre än en mansålder, ja längre än en arts existens på jorden. Vi människor förirrar oss i vår egen skapelses samhälle där konsumtion, prestige och en jakt på något som vi inte själva vet vad det är, för oss bort från naturen som är grunden för vår tillfälliga existens. Nej, vi borde i stället söka oss till det naturen har att erbjuda oss i form av skönhet, värme, liv, mystik och kraft. Och bejaka dess invånare istället för att bekriga dem. Det är inget religiöst hokus pokus i detta, men mycket starka känslor. Ja, det är min tolkning efter att ha läst boken, bloggtexter och samtal med Terje i samband med en kurs i somras. Med sin fotografi och sina texter vill han föra Naturens talan och hjälpa oss andra att se och möta den.

Jag har läst Terje Hellesøs två andra böcker; Naturen som fotomotiv och Året. Jag har följt hans blogg under lång tid och håller honom för en fotograf i toppklass. Ändå blev jag överraskad av den här boken. Den innehåller fotografisk bildkonst som överträffar det jag redan sett, i form av kreativt och konstnärligt uttryck och estetiska värden.  Och det gäller den absoluta merparten av de hundratals bilderna i boken! En mycket personlig bok med omfattning av ett livsverk. En bok med fotografier som berör mig, svårbeskrivligt, på samma sätt som poesi kan göra.

Också kulturministern har numera ett exemplar av Min plats i ljuset. Kul för henne och jag rekommenderar att skaffa ett eget för inspiration och stora bildupplevelser under lång tid.

—

Bilden ovan är tagen 28 april klockan åtta på kvällen i Stockholm. Terje, sittandes på platsen vid ljuset, tar en paus i sin föreläsning om fotografering av vilda däggdjur. Beskuren i efterhand och upplättade skuggor i efterbehandlingen.

(55 mm, f/5.6, 1/10 s, ISO 800)